Artikel

Svenska som andraspråk

TALA MED TECKEN

Första gången jag kom i kontakt med teckenanvändning var jag 11 år och vår fröken lärde oss det svenska alfabetet på teckenspråk. Vi hade mycket användning av detta i vårt kompisgäng, då det blev extra spännande att förmedla ”hemliga saker” till varandra genom tecken. När jag sedan började andra året på gymnasiet fick man möjligheten att välja en kurs i teckenspråk vilket jag gjorde. Intresset för tecken hade på något sätt funnits kvar sedan jag först introducerades för det under mellanstadiet. Under kursen fick vi lära oss att kommunicera med de mest vanliga orden och att presentera oss och vår familj på rätt sätt. Under det tredje gymnasieåret valde jag att gå en fortsättningskurs där vi fick som slutprov att sjunga en sång på teckenspråk. Under tidens gång lärde jag mig att tecken inte bara handlar om att använda fingrarna och händerna rätt, utan om uttryck, kroppsspråk och en känsla för att teckna de viktiga orden och inte de små orden som håller ihop våra meningar för övrigt.

Åren gick och jag utbildade mig till lärare för den tidiga grundskolan. Tecknen jag en gång lärt mig hade ingen plats i mitt liv, vilket gjorde att min kunskap jag haft sakta började avta med åren. Det enda jag alltid varit helt säker på är alfabetet som jag lärde mig som 11-åring. Det var något som jag aldrig verkade glömma.

Som lärare började jag vidareutbilda mig inom ämnet svenska som andraspråk. Jag hade fått en ny tjänst – att arbeta som klasslärare i en så kallad förberedelseklass för nyanlända invandrarbarn. Det var först nu som jag insåg nyttan med tecknen igen.

I en förberedelseklass har man en stor spridning språk- och kunskapsmässigt bland eleverna. Barnen i klassen kunde vara allt emellan 6 år upp till 12 år.  Vissa barn kunde ingen svenska alls, medan andra hade lärt sig vardagsspråket. Det svåra i arbetet var att kommunicera med de nya barnen som inte kunde någon svenska alls. En fråga så enkel som ”Är du hungrig” blev helt plötsligt problematisk. Att inte börja använda tecken och kroppsspråk var en omöjlighet.

Till en början pekade man mycket, visade med hela kroppen vad man ville att eleven skulle förstå eller göra. Så sker fortfarande, men efter hand lärde sig eleverna mina tecken för ex. ord som äta, skriva, räkna, gå, åka buss. Vardagen i skolan kändes mycket lättare både för mig och för barnen. Vi fick en känsla av att förstå varandra. Jag säger alltid det svenska ordet till tecknen, vilket ger barnet en möjlighet att lära sig de första viktiga orden i svenskan. Med tecknets hjälp har hjärnan något att koppla ordet till, vilket gör att de kommer ihåg ordet lättare.

Tecken är något som både jag och barnen uppskattar när språket är nytt och det viktiga målet att lära sig svenska som nyanländ till landet, underlättades plötsligt med tecknens hjälp. Fingrar och kroppen för övrigt bär vi alla med oss. Glömmer vi ordet kan vi alltid förmedla oss med hjälp av kroppen. Genom att använda det i undervisningen får tecknen en naturlig plats hos barnen och jag tror att de även innebär en sorts trygghet då de alltid finns med dem.

Helen, lärare i svenska som andraspråk